Att misslyckas med sticklingar

Det är omöjligt att misslyckas med sticklingar från pelargoner har jag hört. Jag spenderar vintern som aldrig vill ta slut med att drömma om trädgården på landet och föreställer mig att trädgårdsarbete kommer bli min nya passion. Från balkongen i stan har jag fått en liten försmak, det är något terapeutiskt med att knipsa bort stjälkarna från vissna blommor. Otåligt försöker jag inleda trädgårdsarbetet redan nu med att ta sticklingar av de två balkongpelargoner som fått övervintra i köksfönstret.

Jag har sett på instruktionsfilmer och läst tips. Jag klipper av plantan precis ovanför ett blad och sen precis under de fem bladen högst upp. Jag plockar bort alla stora blad som stjäl energi och bladet längst ner. Jag planterar i en liten burk och blandar jorden med lite perlit. Jag sticker ner stjälken väldigt lite, trycker till den med lite jord och vattnar. Och så väntar jag. Och inget händer. När jag väntat länge, flera veckor så rycker jag lite för att se om det bildats några rötter. Det har det inte. Jag vet att jag inte ska rycka i plantan, jag vet att jag ska vänta till den vuxit sig stor, men det gör den inte. Inget händer.

Jag börjar misstänka att glasburkarna från olika doftljus är mer fina än bra sticklingskrukor. Så nu har jag testat en klassiker – avklippta mjölkkartonger. De passar inte riktigt ihop med inredningen men jag börjar bli desperat. Nu håller jag tummarna för den här kullen.

Annonser

Det tar en kväll att vänja sig vid grön heltäckningsmatta och furu

Min sambo hade övertalat mig om att vi inte skulle påbörja renoveringen den första helgen. Det fanns så mycket att rensa och slänga så vi skulle ha fullt upp med att bara komma i ordning. Jag som lagt oräkneliga timmar på att planera förvandlingen var otålig men gick ändå motvilligt med på att skjuta på färginköp till kommande helg.

Den första dagen ägnade vi åt rensning och att lära känna tomten och området runt den. Allt kändes så rätt. Det fanns så mycket att utforska, barnen kunde inte få nog av bärbuskarna och skogen var inbjudande. Inte alls som flera av de skogar som angränsat många av de tomter vi tittat på tidigare. Här ville man fortsätta in på skogsstigarna med en bärplockare eller svampkorg i handen. Och det fanns så många ställen vid havet att hänga på. Barnen blev särskilt förtjusta i ‘det hemliga stället’ där vi under höstens utflykter till stugan fikade eller åt vår lunch. Det tog tid att ta sig till havet, barnen stannade hela tiden för att utforska något. Vi vuxna tränade på att inte alltid vara på väg någonstans, vi hade inte bråttom.

Och när kvällen kom så tände vi brasan. När vi rensat ut det mesta och städat igenom allt en gång till så kändes det rätt mysigt med grön heltäckningsmatta och furuvägar. Hade det inte varit för att två av fyra väggar redan var vitlaserade och att en annan familj levt sitt liv på den gröna heltäckningsmackan så hade jag där och då, den första kvällen i soffan framför brasan, bestämt mig för att behålla allt precis som det var.

img_4443

 

 

Whiskey och tapetsering

Vi köpte huset möblerat. Den förra ägaren hade haft det i familjen sedan slutet av 50-talet, en lång tid att samla på sig saker och de hade inför överlämningen bara packat med sig några av sina personliga tillhörigheter. Den första helgen i huset ägnade vi åt att gå igenom allt och slänga mycket, två generationers sommarminnen. Vi pratade lite om huruvida vår aggressiva rensning bidrog till att vi städade bort husets själ men kom fram till att vi ju nu var i samma situation som den familj som en gång i tiden valt matchande vävtapeter till husets heltäckningsmattor och klätt storstugans väggar med furupanel. Nu var det våran tur att skapa minnen.

När sonen tagit över huset för över tio år sen hade han vitlaserat två av vardagsrummets fyra furuväggar, vitmålat barnens rum, bytt nästan alla luckor i köket och sen ägnat kommande tio år åt att umgås med familjen, åka båt i skärgården och avsluta dagen med en whiskey i kvällssolen på uteplatsen. Det sista han sa när han lämnade över nyckeln var ‘det finns hur mycket som helst att fixa med här, men glöm inte att njuta’. Enligt besiktningsmannen hade han dock tagit hand om det viktiga, ur hans perspektiv fanns det inte mycket att anmärka på. När vi flyttade in var en granne snabb med att påpeka att förra ägaren just ägnat den mesta tiden på sjön och uteplatsen och att det nog därför skulle finnas mycket att göra på huset, man kunde höra en viss avundssjuka i rösten. När grannen gick tillbaka till sitt topstylade hus lovade vi varandra att bli lite mer som den förra ägaren och lite mindre som grannen, lite mindre som oss själva. Men om sanningen ska fram längtar jag mer efter att få sätta upp mina nyinköpta blommiga tapeter, måla det gulliga uthuset och plantera i trädgården än att sitta på uteplatsen med whiskey. Mest ser jag fram emot en kombination.

Visningen och mäklarbilderna

Den tidigare husägaren hade begränsat stylingen till att bädda sängarna, plocka upp från golven och täcka över disken med en handduk. Efter att ha tittat igenom bilderna på nätet många gånger så hade vi inga höga förväntningar, och vi blev inte positivt överraskade.

Den bristfälliga stylingen verkade ha resulterat i att antalet par åkandes i fina bilar från Stockholms innerstad var betydligt färre än de varit vid det charmigt nyrenoverade huset jag hade fallit för samma vår. Vi hoppades på att de äldre paren som tagit sig till visningen skrämdes av all den renovering som huset skulle kräva. Men det var inte omöjligt att många av dem sålt sina obelånade hus och var köpstarka – så vi räknade inte ut dem. Vi räknade inte heller ut innerstadsfamiljen med dyra kläder och monster-BMW, som på visningsdagen hoppade ur sin bil, gick ett varv runt tomten nöjda över de 3000 kvm potential den erbjöd, berättade för barnen om möjligheterna att anlägga stora gräsytor för diverse aktiviteter, tittade in i huset och meddelade att de sett vad de behövde och att de hade goda vänner som bodde i närheten och från besök hos dem kände till området väl. De gav intryck av att vilja röja huset till marken för att anlägga ett hus med fönster från golv till tak som skulle matcha en nyanlagd gräsmatta på 3000 kvm. Skogstomt kändes inte riktigt som deras grej.

Sist kvar i budgivningen var vi och ett äldre par som blev stressade av det snabba tempot i budgivningen. Vi var efter tidigare budgivningar målmedvetna och hade bestämt oss för att köpa huset med tryggheten att vi hade två veckors ångerrätt om besiktningsmannen skulle hitta oväntade överraskningar. Säljaren hade köpt ett nytt boende och ville ha en snabb affär. Så vi vann.

Ett bättre tält intill havet och bärbuskarna

Vi hade på våren förlorat budgivningen för huset med den mysiga stigen över kohagar och ängar ner till sjön. Jag hade lämnat sambo med barnen vid bryggorna för att gå stigen en gång till, på plankorna över den lilla bäcken, förbi kossorna i hagen, över den stora trägrinden jag inte kunde öppna och förbi bondgården. Jag tog tid, exakt 20 minuters promenad ner till sjön. Lite långt, men promenaden var värd det. Med cykel kunde man ta sig till havet och jag skulle kanske köpa en moppe med flak, med den skulle jag göra min inköp i samhällets ICA-butik. Toaletten fanns i det lilla gästhuset, men vad gjorde väl det när jag skulle få gå igenom dessa kohagar. Vi lade det näst högsta budet, men någon annan hade också förälskat sig.

Helgen efter var vi på visning av ett hus mitt på ön, på andra sidan sjön, långt från havet men med en stor uppvärmd fräsch pool ägd av samfälligheten. Där samlades alla barn på sommaren och där hölls simskola. Där fanns också en glasskiosk. Om man gick från huset till sjön tog det 20 minuter. Det var ingen promenad genom kohagar, det var egentligen ingenting mysigt med den promenaden. Barnen gnällde hela vägen. Huset var ok och tomten kanske hade potential. Men det här skulle vi ha råd med. Vi fegade ur och vågade inte lägga högsta budet, även om vi hade råd. Det blev flera hundra tusen billigare än huset vid kohagarna. Det var det sista huset som kom ut för visning innan semestrarna. Det blev inget sommar i Roslagen. Hela semestern ångrade vi oss. Även om huset var någon annans planerade jag hur jag skulle få till charmen på tomten. Vilka blommor jag skulle plantera. Jag googlade på hur man skulle kunna bygga en trappa upp på bergsknallen. Vi borde kanske ha köpt det, även om det var en lång bilresa från havet. Hur som helst stod det klart att vi längtade efter ett sommarhus.

Efter sommaren åkte vi på en visning på ett hus närmare havet. Ett falurött hus med vita knutar. Huset var perfekt planerat, jag ville inte göra om någonting. Paret som bott där sen alltid hade gett huset den perfekta charmen. Förutom jag så hade ett tiotal par (med oroväckande dyra bilar) också fallit för huset. Jag tog en promenad till den fina sandstranden vid havet, 10 minuter tog det. Det här skulle bli dyrt. Vi behövde en plan B. Motvilligt åkte vi förbi ett hus som skulle visas dagen efter. Ett mörkrött hus med svarta knutar, med blått badrum från 80-talet, grön heltäckningsmatta, vävtapeter med löst hängande trådar, rött kakel i det pyttelilla köket och med alldeles för mycket furu – ett hus helt utan charm. Men gården hade kanske potential och så låg det ju nära havet. 300 meter stod det i annonsen. Vi åkte förbi med bilen flera gånger, ägaren städade för fullt inför morgondagens visning. Alla fönster och dörrar var vidöppna, säkert för att vädra ut mögel. Vi åkte ner till samfällighetens brygga. Stigen ner till bryggan var kantad av blåbärsbuskar och på grässlänten ner till bryggan fanns hallonbuskar fyllda med hallon. Barnen kunde inte slita sig. Vi stannade länge. Jag bekantade mig med en kvinna och hennes dotter, de pratade varmt om området. Här fanns inga strandtomter så man kunde promenera långt utmed havet. Och det fanns flera badplatser nära. En kort promenad från huset låg en barnvänlig sandstrand med gungor. Vid bryggan med hallonbuskarna tog man sitt morgondopp och här fanns även samfällighetens nyrenoverade bastu. En bit längre bort fanns båtbryggan och även hopptornet för de lite äldre barnen. Allt inom en kort promenad från huset. Med cykel tog man sig snabbt till det prisbelönade bageriet för att köpa frukostbrödet. Vi förälskade oss i området och åkte förbi huset en gång till. Det var kanske värt ändå att komma på visningen dagen efter.

1

Nästa dag åkte vi för att titta på huset med det blå badrummet. Kanske kunde det vara en plan B, om huset med de vita knutarna skulle bli för dyrt. En skogstomt med stor gräsmatta bredvid blåbärsbuskar och skogen. Tomten var mysig och hade potential. Skogen var inbjudande. Och barnen var fullt sysselsatta med att plocka blåbär. Mäklaren lovade kvällssol på uteplatsen. Furutaket i vardagsrummet sviktade och jag ville inte ta av mig sandalerna för att gå barfota över den gamla gröna heltäckningsmattan. Barnrummet var stort. Det var bra. Men vardagsrummet behövde blåsas ut, och köket, och badrummet och rummet som skulle kunna bli vårat rum, även om det bara fick plats för en 120 säng. Gubbarna som också kommit till visningen spekulerade kring det sviktande innertaket. Vi tog en promenad till den barnvänliga sandstranden med gungorna, och en liten klippa där vi åt vår picknick. Vi gick ut på bryggan och barnen doppade fötterna i havet.

Bryggan vid sandstranden

Huset med de vita knutarna blev för dyrt. Vi hoppade av. Budgivningen på huset med det blå badrummet gick trögt. Vi ville ha ett sommarhus och om budgivningen inte drog iväg så skulle vi få pengar över till renovering. Vi vann. En besiktningsman skulle få kolla på huset och det sviktande innertaket och vi hade två veckor på oss att häva köpet. Som öppet köp. Vid kontraktskrivningen kallade säljaren huset för ett bättre tält. Vi skulle få avgöra själva, men först skulle vi behöva vänta ut senhösten och vintern.

2